Aprils perspektiv:

Jag fortsatte springa och kollade inte bakåt. Fansen var borta och det var nästan folktomt, kanske för att klockan var över 3 på natten? Jag stannade upp mitt på flygplatsen av något som fångade min blick. Mitt på golvet låg en svart handväska. Den såg ut som min så jag fram till den och plockade upp den. Jag kände igen den lilla revan på ena sidan av den och antog att det var min, men öppnade den för säkerhetsskull. I den låg min plånbok, mitt läppglans, min mascara, en handspegel och mina hemnycklar. Det var min och jag skulle precis vände mig om och gå därifrån när jag fick syn på något på golvet. Det var min mobil, söndertrampad. Det var ingen ide att ens ta med den, så jag reste mig hastigt och blev nästan svimfärdig. Men jag skakade bara bort det och fortsatte mot utgången. Gick det inga flyg såhär dags? Dörrarna öppnades automatisk och jag kände en kall vind slå emot mig. Jag stängde den tunna skinnjackan och hoppades att natten inte skulle bli allt för kall.

Jag strosade runt på gatorna i Paris i hopp om att hitta ett billigt hotell någonstans. Jag måste kommit utanför stan för det var glest med hus och knappt några affärer överhuvudtaget. Men jag fortsatte gå för att hålla mig varm. Efter en stund som kändes som en evighet såg jag två ljus komma mot mig. Två billjus körde sakta närmare mig där jag gick på trottoarkanten. Jag försökte att inte bry mig om det och gick vidare. Plötsligt stannade bilen och en dörr öppnades. Personen kom närmare men jag kunde inte se vem det var. Skenet från gatlamporna var inte till stor hjälp alls och personen såg mest ut som en skugga som gled framåt. Jag fick panik och stannade. Skuggan kom närmare och jag kunde inte röra på mig. Klockan var snart 4 och närmsta huset låg 300 meter bort, vem skulle höra mig om jag skrek? Vem skulle hjälpa mig och jag sprang? Och vad ville skuggan mig?

Jessicas perspektiv:

Jag såg hur Niall försvann ur mitt sikte och jag ville bara brista ut i tårar. Varför hade jag inte sagt något? Jag gillar ju honom också. Jag stod som fastfrusen i marken och ville bara härifrån. Vilken sekund som helst kunde jag börja gråta. Precis när jag skulle gå mot hotellet kände jag en hand på min axel.

"Are you okay?" Sa han. Jag vände mig om och möttes av två snälla, gröna ögon.

"No." Svarade jag kort och kollade bort.

"He gets jealous easy, it's not his fault." Sa Harry och försökte fånga min blick igen.

"I know, it was a misunderstanding." Sa jag och undvek hans ögon eftersom jag bara skulle gråta om jag mötte hans blick.

"And it's not your fault either." Han lät tröstande och jag ville egentligen bara krama honom.

"A little.." Viskade jag. Det kändes som luften plötsligt gått ur mig.

"Don't say that, it's no one's fault." Han la armen om mina axlar och förde mig mot en taxi som stod parkerad en bit bort. Hela tiden kom det fram fans men han föste bara bort dem med hans andra arm. Jag var tacksam för det men det kändes ändå fel att han gjorde så. Vi satte oss i taxin där Zayn, Liam och Louis redan väntade. Taxin började sakta rulla och vi var snart tillbaka på hotellet.

Louis perspektiv:

Vi kom tillbaka till hotellet och det första jag gjorde var att stänga in mig på mitt rum och kasta mig på sängen. Vilken jävla drama de skulle skapa. Har vi det inte tufft nog? Även om Zayn inte menade det på det sättet vet han att Niall VÄLDIGT lätt blir avundsjuk. När April kommit in i bilen hade hon sett helt förstörd ut, vad hade Niall sagt? Tillräckligt för henne att brista ut i tårar i alla fall, de forsade bokstavligen ner för hennes kinder. Jag står inte ut med allt det här! Jag suckade tungt för mig själv och sträckte mig efter mobilen. Typ bara miljoner nya mentions och så men, annars inget speciellt. Jag orkade inte läsa dem och klickade bara in mig på 'trends'. Vilka var top trenderna idag? Några om fotboll, lite om annat skit men det var en som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Eller stannade det helt och hållet? Jag tryckte in på trenden som hette '#RIPApril'. Det kunde väl inte vara..? Jag läste igenom tweetsen om det och såg att både hon och jag var taggade i flera av dem. I stort sett varenda en. Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna och lät dem forsa ner för mina kinder. Det kunde inte vara sant. April kunde inte vara död. Det får inte vara sant, min April..

Whatcha think? Jobbigt nu, typ 'dubbeldrama' eller något.. Fortsätt gärna kommentera! Det är ni som lyser upp min dagar! Så fort jag ser att jag fått en ny kommentar blir jag typ helt överlycklig, hehe :) Men tack till er som läser!