Zayns perspektiv:

Vi satt inne på subway och åt. Det hade kommit fram massvis av fans och bett om autografer och foton. Jessica blev alltid tyst när de kom och ingen av oss hade egentligen lust just nu. Vi hade inte hört någonting från April än och stämningen var väldigt orolig. Jag satt bredvid Jessica och Harry. Mittemot oss satt Niall, Liam och Louis. Jessica såg väldigt nere ut så utan att tänka la jag armen om henne. Hon stelnade till och det såg ut som om hon skvatt till. Bordet gungade till och plötsligt rusade Niall därifrån. Jag drog snabbt bort armen. Jag menade ju inte så. Ingen sa något och tystaden blev pinsam.

Nialls perspektiv:

Jag reste mig så snabbt att bordet vinglade till, men jag brydde mig inte utan skyndade mig ut. Avundsjukan blossade upp inom mig och jag ville bara skrika. Jag kände hur mina nävar knöts. Zayn vet att jag gillar Jessica. Varför gjorde han såhär? Han kan knappast tycka om henne fortfarande. Det var ju flera år sedan hon gett honom sin tröja och han plötsligt var helt förälskad. Han vet inte ens vad kärlek är. Jag bara gick, bort från de andra. Jag hörde mitt namn ropas men struntade fullständigt i det. Vem det än var borde hålla sig borta just nu. Om den inte vill bli nerslagen förstås, då kan de gärna komma fram. Jag var inte en som slogs ofta, men nu var jag så himla arg. Och Jessica? Brydde hon sig ens? Tycker hon om mig eller inte? Aargh! Tankarna flög runt i mitt huvud. Det bankade, som om något där inne ville ut. Jag hörde en röst bakom mig.

"Niall, wait!" Ropade hon.

"WHAT!?" Utbrast jag och vände mig om. Mötte henne med blicken, som jag antog var arg och tom nu. Jag orkade inte ens försöka se vem det var. Det enda jag kollade på var ögonen, inget annat. Men det var något med de kristallblåa ögonen jag kände igen.

"I'm sorry." Mumlade hon. Rösten, den kände jag också igen men jag kunde inte fokusera. Allt jag såg var två blåa ögon.

"Huh?" Sa jag kort och vände mig om igen, bort från henne. Jag började gå men kände hur någon grep tag i min hand. Hon var varm, men ändå kall på något sätt.

"Stop Niall, it wasn't meant to be like that." Sa hon och jag vände mig mot henne. Jag såg hennes ansiktsdrag tydligare nu och kände igen henne på stört. Jessica.

"What was it then?" Frågade jag irriterat. Vad fan kan det ha varit?

"He noticed i was a bit sad and put his arm around me, does it even matter?" Förklarade hon, också en aning irriterat.

"If it matters? Do i mean anything to you?" Jag skrek nästan nu och märkte att folk stannat och tittade på oss.

"Of course you do, it's just, Zayn is my friend." Sa hon och kollade ner i marken. Även om jag inte ville vara arg på Jessica kunde jag inte hålla tillbaka min ilska.

"Well it seems like you like him as more than just a friend." Sa jag, kanske lite för högt.

"What is wrong with you!?" Utbrast hon och kollade upp igen. Hennes blick ord var arga men hennes ögon var lika snälla och välkomnande som de varit första gången vi sågs.

"I like you okay? Is it so hard to see?" Jag var rent ut sagt förbannad nu.

Hon öppnade munnen för att säga något men ångrade sig och stängde den igen. Hon förblev tyst och det kändes som ett slag mot magen. Luften for ur mig och jag fick inte ur mig ett ljud till. Kände hon inte likadant? Jag vände mig om tvärt och började gå i rasande fart. Jag kände mig nästan besviken och bortglömd när hon inte följde efter. Hon ropade inte ens efter mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen nu. Jag ville inte gå till hotellet där jag skulle träffa dem men jag ville ju inte precis bli vilse i Paris..

Ett lite kort men ändå dramatiskt kapitel! Haha, vad tycks? Och tack för tre kommentarer på senaste kapitlet! Att få se att jag fått kommentarer gör seriöst mina dagar! :')