"She alive." Viskade jag tyst.

"I know." Viskade han tillbaka. Även om vi båda visste att chansen att hon levde var minimal.

 

---

 

Aprils perspektiv:

Inne i bilen satt en liten flicka på kanske max fyra år. Hon hade gråtit nyss. Vad fan var det för människa? Har ett gråtande barn i bilen? Jag drog upp handen för munnen samtidigt som jag fick en knuff i ryggen och stöp framlänges. Jag hamnade på mage framför flickan. Hennes blick flackade. Hon såg skräckslaget på mig och sedan på mannen. Det kunde väl inte vara hennes pappa? Mannen smällde igen dörren. Det var en skåpbil och jag och flickan satt nu där bak medan mannen körde. Flickan satt ihop krupen med huvudet gömd i knäna. Jag granskade henne. Hon var smal, väldigt smal och hade brunt lockigt hår. Hon var definitivt rädd för mannen och hade antagligen lärt sig att inte säga emot eller skrika. Hon kollade försiktigt fram genom lockarna och mötte mig med blicken. Hon hade klara blå ögon som påminde om Jessicas. De var blanka och rädda. Jag försökte le mot henne men det gjorde så ont att se henne sådär.

"Who are you?" Frågade hon tyst och lyfte huvudet från knäna.

"I'm April." Svarade jag. Min röst var svag.

"What are you doing here?" Sa hon förvirrat. Lika tyst som förut.

"I.." Började jag. Varför var jag här? "I'm lost."

"You should run away." Hon mötte mina ögon igen. Hon menade vad hon sa men hur skulle jag kunna fly? Vi sitter inlåsta i en skåbil.

"It's not that easy." Svarade jag och hon kollade bort igen.

 

"Is that your father?" Frågade jag efter en stund.

Hon nickade långsamt.

"Is he hurting you?" Hon kollade på mig, nästan bedjande.

"A little." Viskade hon, det var knappt att jag hörde henne.

Jag hade inget svar. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga. Hennes pappa skadar henne och har henne inlåst i en skåpbil. Sjuka jävel.

 

"Can you make it stop?" Frågade hon plötsligt. Hon kollade inte på mig utan stirrade tomt framför sig.

"No, i can't." Svarade jag sorgset och hon sänkte blicken, mot golvet.

"We can escape together." Sa hon och såg fortfarande inte på mig. "I don't wanna die like this."

Hennes ord förvånade mig. Hon verkade väldigt smart för sin ålder.

"I doesn't work that way." Sa jag.

"How does it work then?" Hon såg försikigt på mig.

"I don't know, it's all shit." Jag mötte hennes ögon. En tår rann sakta ner för hennes kind. Hon kröp närmare mig och satte sig tätt intill.

"I'm cold." Sa hon tyst och lutade sitt huvud mot mig. Jag la min arm om henne och försökte värma hennes frusna kropp. Plötsligt fick jag en gnutta hopp. Vi kanske kunde komma härifrån, men hur?

 

Nialls perspektiv:

Vart fan är jag? Varför gick jag så långt? Vart ska jag ta vägen? Tankarna dunkade i huvudet. Det var som en arg bisvärm flög runt där inne. Jag blir så jävla förbannad för ingenting. För det var väl inget? Men Jessica lär väl hata mig nu. Eller åtminstone ogilla mig? Hon verkade ju inte tycka om mig eftersom hon inte sa något.

"Niall!" Någon avbröt mina tankar. Jag vände mig om och möttes av en förvåning. Paul stod några meter bort och började gå mot mig. Jag kanske inte hade gått så långt ändå..

"What the hell are you doing here?" Sa han när han kommit fram till mig.

"I don't know, i'm just mad." Svarade jag och kollade bort.

"Come with me to the hotel." Sa han och nickade mot en bil lite längre bort. Jag följde honom till bilen och vi åkte hemåt. Vad ska jag göra? Jag vill inte träffa någon just nu. Jag vill egentligen bara vara ensam.

 

Louis perspektiv:

Jessica hade gått tillbaka till sitt rum och jag slängde mig på sängen. Jag grep tag i fjärrkontrollen och sappade mellan kanalerna. Inget intressant men jag fastnade vid en film. Det var en kärleksfilm där allting var så perfekt. Såna relationer fanns väl inte på riktigt? Kunde allt vara perfekt? Finns det inte alltid ett litet fel? Jag orkade inte med mer och bytte till något annat. En skräckfilm, mycket bättre. Jag slöt ögonen och insåg först då hur trött jag var. Varför vet jag inte eftersom klockan var max 5. Men det dröjde inte länge förens jag sov. Förlorad i mina drömmar om April och vårat perfekta liv. Precis som det var i filmer, sånt som inte existerade i verkligheten. Så ville jag ha det, förevigt med henne.

---

Vad tycker ni? Ledsen att jag uppdaterar så dåligt! Ska bli bättre :) Och jag såg också att jag skrivit Jack i förra kapitlet, menade såklart Josh. Tack Linnea för att du sa det :) och fortsätt kommentera! så kommer det nog kapitel oftare, kram :)