Gotta Be You - Kapitel 18
"We better sleep now, it's almost 3.30." Ropade jag till henne samtidigt som jag stängde dörren till badrummet. Jag borstade tänderna och bytte om till pyjamas. Jag låste upp dörren och gick ut igen, Jessica låg under täcket på hennes säng och hade redan somnat. Jag log och gäspade. Sedan la jag mig på soffan och drog en filt över mig, jag slår vad om att jag vaknar med nackspärr imorgon..
Vad tycker ni? Var det Aprils pappa som hjälpt henne? Och hur går det med henne nu, vart hamnar hon? Kommentera nu så kommer kanske svaret i morgon! :)
Aprils perspektiv:
Personen drog mig genom en smal korridor utan att säga ett ord. Jag kände först nu hur ont jag hade i kroppen, och det blev ju inte precis bättre av att bli släpad iväg på golvet. Jag pep till av rädlsa och personen vände blicken mot mig. Det var en man, runt fyrtio år gammal. Han gav mig en blick som var varken arg eller irriterad, han såg medlidande ut. Han öppnade en dörr och vi kom in i ett litet rum. Väggarna var vita och kala, golvet var av sten och i rummet fanns bara en liten soffa, ett bord och två stolar. På en av väggarna fanns ett runt fönster, ett sånt som brukar finnas på dörrar ibland. Det liknade nästan en fängelsecell och jag kände rädslan krypa under min hud. Mannen satte sig på en av stolarna och jag satt som fastfrusen på golvet jämt innanför dörren.
"How are you?" Frågade han plötsligt. Jag fick inte ur mig ett ord och satt bara kvar med munnen halvt öppen.
"Where does it hurt?" Frågade han sedan och reste på sig. Han började gå mot mig och satte sig på huk bredvid mig.
"Everywhere." Viskade jag, och blev förvånad över att han ens hört att jag sagt något.
Han fortsatte att ställa frågor och jag svarade så gott jag kunde på dem. Oftast genom att nicka eller skaka på huvudet. Jag berättade vad som hade hänt och hur det hände. På något sätt kändes det bra att prata med honom, han förstod liksom. Jag berättade om fansen som bara trampat på mig och hur Louis försökte ta sig fram. Varför var vi tvungna att berätta om förhållandet? Kunde vi inte hålla det hemligt?
"Do you know what hotel you're staying at?" Han såg på mig.
"No." Svarade jag kort och kollade ner i golvet.
"Can you call them?" Frågade han och jag skakade på huvudet. Min mobil var paj, söndertrampad. Eftersom jag haft den i min hand och något hade trampat på den gick den sönder. Han drog upp sin mobil och gav den till mig.
"Have you got their number?" Sa han samtidigt som jag tog emot mobilen. Jag nickade men kom på att jag inte kunde Louis nummer utantill. De enda numrena jag hade i huvudet var mitt eget, mammas, och Jessicas. Vänta Jessica, henne kan jag ju ringa! Jag såg på klockan på mobilen att den var tre, på natten. Men jag slog in hennes nummer ändå. Det gick signal efter signal utan svar. Brukade inte hon alltid ha mobilen med sig? Hon lämnade den aldrig ur sikte. Men hon svarade inte. Till slut kom jag fram till hennes röstbrevlåda.
"Hey it's Jess, i'm probably doing something very important right now because i don't answer. But leave a message after the tone and i'll get back to you as soon as i can." Sa hon, det var inspelat såklart och jag la på.
"She doesn't answer." Sa jag och gav tillbaka mobilen till mannen.
Han tog emot den och nickade långsamt.
"You need a place to stay at." Sa han och såg på mig allvarligt.
"I know, i have some money in my bag.." Började jag men insåg att jag inte längre hade min handväska på armen. Jag måste ha tappat den.
"I can lend you money to a hotel room." Han tog fram sin plånbok och plockade upp lite pengar.
"Thank you, but you don't have to." Sa jag och skakade på huvudet.
"Take them, you need it more than i do right now." Han gav mig ett snabbt leende.
Jag tog emot pengarna och ställde mig upp, det värkte i hela kroppen bara av att stå upp.
"Are you from here?" Frågade jag när han och kommit upp på fötterna.
"No, i'm from London but i moved here long ago. My wife got pregnant and i kinda freaked out." Han kollade ner i golvet, och det såg ut som om han skämdes.
Tankarna flög runt i huvudet och jag mindes vad mamma hade sagt när jag var liten. Pappa hade lämnat henne ensam, och flyttat till Frankrike. Vi hade aldrig riktigt pratat om det, jag hade bara frågat någon gång när jag var yngre. Med åren lärde jag mig att det inte var någon ide, hon skulle inte säga mer än att hon blev lämnad. Jag kände hur stämningen blev pinsammare och pinsammare.
"What was her name?" Frågade jag och mannen kollade upp, mötte mina guldbruna ögon med sina.
"Mary." Jag vände mig om, öppnade dörren och sprang så fort jag någonsin kunde. Bort, bort från rummet, mannen, allting. Hur kunde det bli såhär? Varför träffade jag honom nu? Var det ens honom? Kunde det vara min pappa? Tankarna dunkade i huvudet och jag kunde inte fokusera på något annat än att springa. Men vart?
Jessicas perspektiv:
Jag vaknade av att duschen sattes på och jag satte mig upp i sängen. Vart var jag? Jag befann mig i en dubbelsäng och antog att den stod i ett hotellrum. Jag hade ett svagt minne av igår och försökte lista ut vart jag var. Duschen tystnade och snart öppnades dörren. Ut kom ingen mindre än Niall, invirad i en handduk. Då slog det mig, vi var i Paris. April var borta. Det fanns bara en dubbelsäng så Niall fick sova på soffan. Hur kunde jag glömma? Han la en hand på nacken och grimaserade.
"You're awake." Sa han sedan och log mot mig.
"Yeah, what time is it?" Jag såg mig omkring men hittade ingen klocka.
"12.30." Sa han och jag gav honom en förvånad blick. Hur länge hade jag sovit? Han skrattade åt min reaktion och jag lipade mot honom. Jag klev ur sängen och hade antagligen somnat med kläderna på igår. Plötsligt for dörren upp och in kom Harry.
"12.30." Sa han och jag gav honom en förvånad blick. Hur länge hade jag sovit? Han skrattade åt min reaktion och jag lipade mot honom. Jag klev ur sängen och hade antagligen somnat med kläderna på igår. Plötsligt for dörren upp och in kom Harry.
"Heeey!" Ropade han och vinkade överdrivet mot mig. "You're up!"
Var alla vakna?
"The breakfast is closed now, so where do you wanna eat?" Frågade han och log mot mig.
"I don't know." Sa jag och såg Liam och Zayn komma gående bakom Harry.
"What about subway?" Frågade Niall. Jag nickade och snart var vi påväg mot subway allihopa. Till och med Louis.
Vad tycker ni? Var det Aprils pappa som hjälpt henne? Och hur går det med henne nu, vart hamnar hon? Kommentera nu så kommer kanske svaret i morgon! :)
Kommentarer
Linneaaa
asbra Lovisa! är helt fast! :) xx
^^
Great! Plz write moree!
Emma
Åh, det här är jättebra! Det är så spännande, jag älskar den här fanficen, jag är inne typ varje minut och kollar om du har lagt upp ett nytt kapitel! :) <3
Trackback
