"What if we won't find her?" Viskade han lågt. Som om någon lyssnade, som absolut inte fick höra.

"We will, don't think about it more now." Sa jag och reste mig upp. Jag gick ut till rummet med sängarna igen och Zayn hade inte rört sig en millimeter. Jag satte mig på min säng och slöt ögonen. När skulle den här mardrömmen ta slut?

Zayns perspektiv:

Jag låg på min säng med kudden över ansiktet, som jag alltid gjorde när jag kände såhär. Jag antog att Niall var förbannad på mig nu och Jessica ville säkert inte veta av mig heller. Jag måste hålla tillbaka mina känslor för henne. Det är redan fel nog. Men det var så svårt. Jag såg hennes kristallblåa ögon framför mig. Hennes varma leende log mot mig och hon tog min hand. Då förstod jag att jag hade somnat och vaknade med ett ryck. Jag hörde röster från badrummet och kikade försiktigt fram från kudden. Liam satt bredvid Harry som hade huvudet lutat mot knäna på golvet.

"Don't worry. As soon as we find April and Niall gets back, we'll solve this." Sa Liam.

Harrys läppar rörde på sig men jag hörde inga ord. Hans ögon var blanka.

"We will, don't think about it more now." Sa Liam och reste sig upp. Jag gömde huvudet under kudden igen och hörde hur han satte sig på sin säng. Jag ville berätta för någon men hade ingen att prata med. Även om Liam skulle lyssna vet jag inte vad han skulle tycka. Han skulle säga vad som var bäst att göra. Jag vet vad jag borde göra. Jag borde förtränga mina känslor och fokusera på att vara vänner. Varför kunde jag inte sluta tänka på henne?

Jessicas perspektiv:

Mobilen plingade till igen. Det stod Jack på displayen. Jag öppnade sms'et och läste.

"Good, so what are you doing?"

"Nothing, you?" Svarade jag kort. Även om jag inte hade lust att prata med någon.

"Me neither, wanna grab a cup of coffee?" Han svarade snabbt.

"Could be a bit hard as i'm in Paris for the moment"

"Oh, i see. Having fun?" Skrev han. Jo visst, jätteroligt. Men jag ville inte dela med mig av något till någon jag knappt kände.

"Yeah" Skrev jag bara. Kort och gott.

"Enjoy it :)" Jag fnös. Vad kan man njuta av när allting är fel?

Jag orkade inte svara på Jacks sms och gick in på twitter istället. Jag hade inte varit inne där på evigheter och blev överraskad av min höjning av följare. Jag hade gått upp säkert tusen och mina mentions var bokstavligen bombad. Jag läste igenom några och såg att många, i princip alla, var directioners. Det är ju klart, de måste ha sett mig på flygplatsen eller så. Och på flyget, just det. Jag och Niall hade ju twittrat då. Minnena kom som ett slag i magen. Luften for ur mig när jag tänkte på honom. På flyget, när vi skrattat och busat med de andra. Kunde han inte bara komma tillbaka?

Jag gick in på trenderna och såg något jag absolut inte velat se. "#RIPApril" var toptrenden. Jag tryckte in på den och läste igenom några tweets. April var taggad i nästan alla. Även Louis och killarna var taggade. Till och med jag. Men bara i några få. Jag klarade inte av mer och började storgråta. Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Men jag slutade tvärt att gråta och tryckte in på Louis profil. Han hade inte twittrat något. Men han kunde ha sett det. Utan att tänka reste jag mig upp från sängen och rusade ut från rummet. Mot Louis rum. Jag knackade hårt på dörren och efter en kort stund öppnade han den. Han ögon var röda och blanka. Han hade antagligen sett trenden. Vilket fick mig att kasta mig runt hans hals och kramade om honom hårt. Han blev förvånad men kramade mig tillbaka. Jag började än en gång gråta och kände några tårar droppa från hans kind ner på min axel.

"She alive." Viskade jag tyst.

"I know." Viskade han tillbaka. Även om vi båda visste att chansen att hon levde var minimal.

Förresten, gissa vem som ska till Stockholm på onsdag! Jo, jag! Och jag hoppas enormt mycket att jag får se killarna! :)