Vi kom tillbaka till hotellet och det första jag gjorde var att stänga in mig på mitt rum och kasta mig på sängen. Vilken jävla drama de skulle skapa. Har vi det inte tufft nog? Även om Zayn inte menade det på det sättet vet han att Niall VÄLDIGT lätt blir avundsjuk. När April kommit in i bilen hade hon sett helt förstörd ut, vad hade Niall sagt? Tillräckligt för henne att brista ut i tårar i alla fall, de forsade bokstavligen ner för hennes kinder. Jag står inte ut med allt det här! Jag suckade tungt för mig själv och sträckte mig efter mobilen. Typ bara miljoner nya mentions och så men, annars inget speciellt. Jag orkade inte läsa dem och klickade bara in mig på 'trends'. Vilka var top trenderna idag? Några om fotboll, lite om annat skit men det var en som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Eller stannade det helt och hållet? Jag tryckte in på trenden som hette '#RIPApril'. Det kunde väl inte vara..? Jag läste igenom tweetsen om det och såg att både hon och jag var taggade i flera av dem. I stort sett varenda en. Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna och lät dem forsa ner för mina kinder. Det kunde inte vara sant. April kunde inte vara död. Det får inte vara sant, min April..

Jessicas perspektiv:

Jag låste upp dörren till mitt och Nialls hotellrum och gick in. Det var tyst, men på ett skönt sätt. Jag orkade inte med någonting nu så jag slängde mig bara på sänge och drog upp mobilen ur fickan. Jag hade inte ens rört den sedan vi satt på flyget, vilket var ganska ovanligt för att vara jag. Dessutom var den avstängd och det tog evigheter att starta den. Typiskt. Jag passade på att blunda snabbt och tänkte igen allt. Varför hände det? Hur kunde allt bara gå så fel? April var borta, spårlöstförsvunnen. Ingen visste vart hon var och självklart var alla deppiga på grund av det. Vem vet vart hon kunde vara? Även om jag inte vill tänka på det sättet, kan det värsta ha hänt. Hon kan vara borta, för alltid. Hon kan vara död.

Sen har vi ju Zayn och Niall incidenten. Zayn la sin arm om mig och Niall blev förbannad. Han rusade bara ut från subway och sedan skrek han på mig mitt på gatan. Bland alla folk, och flera stycken var fans. Sen sa han att han tyckte om mig. Jag fick självklart panik och svarade inte. Överhuvudtaget. Jag bara stod där, medan Niall försvann in i folkmassan.

Mitt i mina tankar blev jag avbruten av att mobilen vibrerade till. Jag knappade in pinkoden och väntade på att den skulle ladda klart. När den gjort det ploppade det upp ett missat samtal och två sms. Jag kollade vem som hade ringt men kände inte igen numret. Jag tryckte upp sms'en och det var ett från mamma och ett från ett okänt nummer. Nyfiket öppnade jag sms'et från numret jag inte kände igen och läste det i mitt huvud.

Hey! It's Josh, April gave me your number but i forgot to text you. Btw, do you remeber me?

Stod det. Josh? Med de chokladbruna ögonen jag nästan drunkat i? Nej, inte nu. Varför? Men jag ville inte vara oförskämd så jag skickade iväg ett svar. Inget långt utan bara ett "Hi, yeah i remeber you :)" Jag ville inte att han skulle svara, jag var rädd för att möta hans ögon igen. Men antagligen var han väl tillbaka i New York nu.

Aprils perspektiv:

Skuggan stod rakt framför mig och jag kunde nu urskilja personens ansikte. Jag kisade mot vem det nu var. Personen bara stod där, tyst. Efter knappt en minut kunde jag se ansiktet tydligare. Det var en man, med ett brett flin på läpparna. Han stod så nära att jag kunde känna hans andedräkt. Han stank av alkohol och cigaretter. Jag kände nästan för att spy och tankarna flög runt i huvudet. Ska jag springa? Vad vill han? Hjälp! Plötsligt började han skratta lågt. Sedan lite högre. Jag blev rädd. Han märkte det. Långsamt höjde han en hand mot mig. Jag var som förstenad. Fötterna satt fast i marken och armarna hängde livlöst vid min sida. Jag kunde knappt andas. Han greppade tag om min vänstra arm och drog mig mot bilen han suttit i. Skräckslaget skrek jag rakt ut. Även om ingen skulle höra.

Liams perspektiv:

Zayn var förkrossad. Han menade absolut inte på det sättet när han la armen om Jess. Han visste att Niall lätt blev avundsjuk, men tänkte sig väl inte för. Dessutom är det inte så att Niall och Jessica dejtar. De har vart på en dejt, det var allt. Även om han verkligen tyckte om henne betydde inte det att hon var hans. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi åkte till Paris och allting gick fel. Precis allting. April är borta, Niall har inte heller kommit hem än, Louis är förkrossad, Zayn känner sig skyldig för att Niall inte är här, Niall är antagligen förbannad eller skitdeppig, Jessicas bästa vän är borta och så skrek Niall på henne mitt på gatan. Det var mig och Harry som det inte hänt något för än. Men det kommer väl.

Jag vände blicken mot Zayns säng. Han låg med en kudde för ansiktet och jag hörde lätta snyftningar. Men de kom inte från honom. De kom från andra hållet, mot badrummet. Jag knackade försiktigt på dörren och snyftningarna tystnade.
"What?" Sa Harry, med gråten i halsen.

"Can i come in?" Frågade jag.

"Sure." Sa han och vred om låset. Jag tryckte ner handtaget och gick in. Han satt på golvet med huvudet i knäna. Jag sjönk ner bredvid honom.

"What's wrong?" Frågade jag och la en hand på hans axel. Han kollade upp på mig med tårar i ögonen.

"It's everything." Sa han och såg in i mina ögon. "Nothing's right."

"I know. But it'll get better, don't worry." Jag försökte le, men lyckades inte. Han hade så rätt. Inget var rätt.

"Nothing has happened to us yet, what if something goes wrong for us too?" Han såg faktiskt rädd ut. Som om det vore någon förbannelse som ännu inte gett sig på oss.

"Don't worry. As soon as we find April and Niall gets back, we'll solve this." Sa jag. Hans ögon var blanka. Även om de såg så ledsna ut såg jag en liten gnutta hopp i dem.

"What if we won't find her?" Viskade han lågt. Som om någon lyssnade, som absolut inte fick höra.

"We will, don't think about it more now." Sa jag och reste mig upp. Jag gick ut till rummet med sängarna igen och Zayn hade inte rört sig en millimeter. Jag satte mig på min säng och slöt ögonen. När skulle den här mardrömmen ta slut?