"I'm so sorry." Sa kvinnan som också var förvånad. Hon rynkade pannan och trummade nervöst på ratten.

Det här skulle bli en lång resa.

Aprils perspektiv:

Vi hade åkt i drygt en och en halv timme när bilen till slut stannade. Jag och Aliya tackade för skjutsen och klev ur. Kvinnan, som hette Marie, körde iväg igen. Vi stod en bit ifrån eiffeltornet, och nu då? Det fanns en klocka lite längre bort, den visade tio i tre. Plötsligt kände jag hur hungrig jag var. Jag hade ju inte ätit på jättelänge.

"Are you hungry?" Frågade jag Aliya.

"Yes." Svarade hon och nickade. Undrar hur längesen det var hon åt.

"Let's go get some food." Sa jag och log mot henne.

"But i have no money." Mumlade hon tyst.

"I'll pay." Jag tog hennes hand och började gå mot en liten restaurang längre bort.

När vi ätit klart gick vi ut igen. Jag kastade en blick mot klockan som nu visade fyra. Jävligt seg servering.

Vi strosade runt lite på gatorna. Vi fick blickar av i princip alla, men vem bryr sig? Jag är som jag är, när jag inte blev som jag skulle. Det var i alla fall vad jag fick höra när jag var liten. Eller jag skulle aldrig blivit till egentligen, jag var ett misstag. Mamma var full när hon sa det men det gjorde ont.

"Now what?" Frågade Aliya plötsligt. Jag vaknade upp ur mina tankar och tänkte ut ett svar.

"We could call my friend, if we find a phone." Svarade jag och såg mig omkring.

"There's a phone booth over there!" Sa Aliya och pekade åt höger. Hon hade rätt, det stod en telefonkiosk där.

Vi gick mot telefonkiosken och jag la i ett mynt och slog in numret. Det gick signal efter signal. Jag bet oroligt på mina naglar. Jag var nära på att lägga på när jag hörde en röst.

"Hello?" Sa hon, Jessica.

"Jess! It's me." Utbrast jag och hoppades att hon skulle känna igen min röst.

"April!? Is that you!?" Nästan skrek hon i luren.

"Yes! I've missed your voice so Jess, i miss you." Sa jag tyst och kände en tår rinna nerför min kind.

"I miss you too, where are you? And what phone are you calling from, i couldn't see the number." Hon babblade på och jag fnissade.

"Jess, jess. I'm near the eiffeltower, and i'm calling from a phone booth. My phone is broken." Svarade jag.

"Meet me at the eiffeltower! I'll be there in.. a couple of minutes." Sa hon och vi la på.

Borde jag berättat om Aliya? Skulle de bli arga? Jag tänker för mycket. Inget blir gjort om man tänker, man måste utföra det också. Live like there's no tomorrow, you only get one life.

Vi hade stått en liten bit från eiffeltornet i flera minuter nu. Jag kollade på klockan jag sett förut, nu var den snart fem. Jag lät blicken glida över folkmassan som var runt om oss, och min blick fastnade på någon. Hennes ljusbruna hår blåste i vinden och de klarblåa ögonen sökte i folkmängden. Hon mötte min ögon och sken upp i ett leende. Jag log tillbaka och hon började springa mot mig. Vi möttes i en kram. Åh, vad jag har saknat henne. Hon släppte taget om mig och kollade förvirrat på Aliya. Just det, ja..

"Jessica, this is Aliya. Aliya, this is Jessica." Sa jag och gjorde några små gester. De skakade hand och jag fnissade. Det kanske inte var så passande i en sådan situation men sån är jag..

"We should get back to the hotel." Sa Jessica och kollade på mig.

"Yes of course, Aliya is coming with us." Svarade jag. Jag frågade inte om hon fick följa med, för det ska hon. Inte en chans att jag lämnar henne.

"Okay, let's go girls." Sa hon och log mot mig och Aliya.

Vi började gå mot en svart bil lite längre bort. Vi satte oss och bilen började rulla. Jag kom och tänka på Louis, gud vad jag har saknat honom. Hans kyssar, ögon, hår, ja hela honom.

Vad tycks? Snälla kommentera nu! Ledsen att uppdatering fortfarande inte är så bra.. Ska försöka bli bättre :)