Hon hoppade upp och höll armarna om min hals. Jag började gå och fortsatte tills jag inte orkade längre. Vi var fria från mannen, men vart skulle vi ta vägen nu?

Louis perspektiv:

Jag vaknade tvärt och satte mig upp i sängen. Jag slängde en hastig blick mot klockan som satt på väggen bredvid tv'n, den visade halv 6. Hade jag bara sovit i en halvtimme? Tv'n var fortfarande på och visade samma film. Jaha, vad ska jag göra nu då? Mobilen pep till och jag tog upp den. Det var ett sms från Harry.

"How are you? Want us to buy food to you to? Or you wanna eat out?" Skrev han.

Mat hade jag inte alls tänkt på, men när jag kände efter var jag faktiskt hungrig.

"What are you going to eat? Could you bring some back to the hotel? I don't really want to go out now" Svarade jag.

"We're buying nandos, you want the usual?" Skickade han tillbaka efter någon minut.

"Yeah thanks" Svarade jag och la sedan mobilen på nattduksbordet.

En dusch kanske får känslan att försvinna? Vilken känsla förresten? Jag visste egentligen inte vad jag kände. Förutom att jag var orolig, rädd, skyldig för det som har hänt, arg och helt borta. Jag är helt lost utan henne.

Harrys perspektiv:

Jag, Niall och Liam var nu påväg till nandos för att köpa mat. Det var svalt ute och jag kände en varm bris mot mitt ansikte. Paris var så vackert. Kärlekens stad. Fast inte för oss precis. Även om inget gått fel för mig och Liam än.

Niall var sitt vanliga glada jag igen. Det verkade som om han och Jessica löst problemet mellan dem. Vilket gjorde oss andra på bättre humör, förutom Louis. April var ju fortfarande borta och Louis hade inte skrattat sen vi checkade in på hotellet.

"Dude, we're here." Sa Niall plötsligt och buttade till mig. Jag hade visst gått förbi det. De skrattade åt mig och jag kunde inte hålla mig för skratt heller. Sen gick vi in på nandos och beställde. Det blev rätt mycket och vi fick flera kassar. Det var lite tungt men sånt är livet!

Aprils perspektiv:

Aliya sov fortfarande med sitt huvud i mitt knä. Hon andades lätt och jag log. Skulle det inte vara roligt att ha en dotter? Eller en son? Ett barn i alla fall. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det förrän nu. Hennes bruna lockar omfamnade det lilla bleka ansiktet perfekt. Det lilla jag sett av mannen påminde inte ett dugg om henne. Hon var inte det minsta lik honom. Undrar hur hennes mamma såg ut, om hon var lika vacker som sin dotter.

Plötsligt hörde jag något. Det lät som en gren som knäcktes, så som det alltid var i filmer. Vi var ju trots allt i en skog, så det förvånade mig inte så mycket egentligen. Men känslan av att någon kan vara här och just nu se oss skrämde mig. Jag ruskade försiktigt om Aliya som blinkade yrvaket. Hon såg frågande på mig.

"What time is it?" Frågade hon och gnuggade sig i ögonen.

"I have no idea, but we should probably get going." Sa jag och hon satte sig upp.

Vi började gå igen. Vi visste inte vilket håll vi skulle åt så vi gissade och gick rakt fram. Nånting måste ju finnas där. Efter att vi hade gått en lång stund vilade vi oss vid en sten. Det var lugnt och stilla inne i skogen. Jag undrar varför vi inte gått längs vägen vi åkt på istället. Då skulle vi ju kunna följa den tillbaka i alla fall. Eller få skjuts av någon kanske? Men gjort är gjort och kommer aldrig igen, som man sa när man va liten. Vi fortsatte sedan gå och efter en kort stund kunde man höra ljudet av bilar. De var inte nära, men tillräckligt nära för att höra dem. Jag försökte höra vilket håll det kom ifrån men det var svårt. Det gick heller inte att se dem. Aliya verkade inte ha lagt märke till det än och gick fortfarande framåt. Men helt plötsligt stannade hon och stod blickstilla. Hon sa inget och jag täntke precis öppna munnen för att fråga vad som hände när hon började gå mot vänster. Jag följde efter utan att säga ett ord. Hade hon också hört bilarna? Eller kände hon bara för att byta håll. Vi hade ju bara gått i samma riktning nästan hela tiden, en riktning. One Direction. Det påminde obehagligt mycket om killarna och Jessica. Som jag hoppades så otroligt mycket på att träffa igen. Och det skulle jag, man kan inte tänka negativt i såna här situationer. Man får inte klia på utslagen när man har vattkoppor, för då blir det värre. Jag försökte alltid att tänka positivt vad som än hände, men det var svårt. Nästan omöjligt.

Efter att vi länge gått i den riktning Aliya börjat gå i kom vi faktiskt fram till en väg. Aliya gjorde ett glädjeskutt och jag skrattade. Nu var det varmt ute och jag hade skinnjackan i handen. Hon hade på sig slitna byxor som var för korta och en t-shirt med en kofta över. Det åkte förbi många bilar men ingen stannade. Vad förväntade vi oss? Vi hade sovit ute och jag såg säkert ut som skit. Vi satte oss ner i skogsbrynet och kollade ut över vägen. Alla körde som galningar förbi oss men snart stannade en bil en liten bit ifrån oss. Jag lyfte ena ögonbrynet och såg en kvinna öppna kliva ur bilen. Hon vinkade åt oss och vi gick långsamt mot henne.

"Where are you going?" Frågade hon och log.

"We.." Började jag. Vart skulle vi egentligen? Skulle vi bara in till Paris? Eller? "We're going to the Eiffeltower."

"Okay, i can drive you there." Sa hon, fortfarande leende.

Vi hoppade in i bilen och hon började köra. Jag och Aliya satt i baksätet båda två. Hon hade sagt att det var ganska långt och att det skulle ta minst en timme dit. Hoppas bara jag inte blir åksjuk.

"So you're her mother?" Frågade hon och kollade på mig i backspegeln.

"No." Svarade jag kort. Vad skulle jag säga?

"My mum is dead." Sa Aliya plötsligt. Jag kollade förvånat på henne.

"How did she die honey?" Frågade kvinnan.

"Dad shot her." Svarade hon lugnt. Som om det inte var någonting. Jag fick skuldkänslor. Varför vet jag inte, jag bara fick det.

"I'm so sorry." Sa kvinnan som också var förvånad. Hon rynkade pannan och trummade nervöst på ratten.

Det här skulle bli en lång resa.