"I'm so sorry." Sa kvinnan som också var förvånad. Hon rynkade pannan och trummade nervöst på ratten.

Det här skulle bli en lång resa.

Aprils perspektiv:

Vi hade åkt i drygt en och en halv timme när bilen till slut stannade. Jag och Aliya tackade för skjutsen och klev ur. Kvinnan, som hette Marie, körde iväg igen. Vi stod en bit ifrån eiffeltornet, och nu då? Det fanns en klocka lite längre bort, den visade tio i tre. Plötsligt kände jag hur hungrig jag var. Jag hade ju inte ätit på jättelänge.

"Are you hungry?" Frågade jag Aliya.

"Yes." Svarade hon och nickade. Undrar hur längesen det var hon åt.

"Let's go get some food." Sa jag och log mot henne.

"But i have no money." Mumlade hon tyst.

"I'll pay." Jag tog hennes hand och började gå mot en liten restaurang längre bort.

När vi ätit klart gick vi ut igen. Jag kastade en blick mot klockan som nu visade fyra. Jävligt seg servering.

Vi strosade runt lite på gatorna. Vi fick blickar av i princip alla, men vem bryr sig? Jag är som jag är, när jag inte blev som jag skulle. Det var i alla fall vad jag fick höra när jag var liten. Eller jag skulle aldrig blivit till egentligen, jag var ett misstag. Mamma var full när hon sa det men det gjorde ont.

"Now what?" Frågade Aliya plötsligt. Jag vaknade upp ur mina tankar och tänkte ut ett svar.

"We could call my friend, if we find a phone." Svarade jag och såg mig omkring.

"There's a phone booth over there!" Sa Aliya och pekade åt höger. Hon hade rätt, det stod en telefonkiosk där.

Vi gick mot telefonkiosken och jag la i ett mynt och slog in numret. Det gick signal efter signal. Jag bet oroligt på mina naglar. Jag var nära på att lägga på när jag hörde en röst.

"Hello?" Sa hon, Jessica.

"Jess! It's me." Utbrast jag och hoppades att hon skulle känna igen min röst.

"April!? Is that you!?" Nästan skrek hon i luren.

"Yes! I've missed your voice so Jess, i miss you." Sa jag tyst och kände en tår rinna nerför min kind.

"I miss you too, where are you? And what phone are you calling from, i couldn't see the number." Hon babblade på och jag fnissade.

"Jess, jess. I'm near the eiffeltower, and i'm calling from a phone booth. My phone is broken." Svarade jag.

"Meet me at the eiffeltower! I'll be there in.. a couple of minutes." Sa hon och vi la på.

Borde jag berättat om Aliya? Skulle de bli arga? Jag tänker för mycket. Inget blir gjort om man tänker, man måste utföra det också. Live like there's no tomorrow, you only get one life.

Vi hade stått en liten bit från eiffeltornet i flera minuter nu. Jag kollade på klockan jag sett förut, nu var den snart fem. Jag lät blicken glida över folkmassan som var runt om oss, och min blick fastnade på någon. Hennes ljusbruna hår blåste i vinden och de klarblåa ögonen sökte i folkmängden. Hon mötte min ögon och sken upp i ett leende. Jag log tillbaka och hon började springa mot mig. Vi möttes i en kram. Åh, vad jag har saknat henne. Hon släppte taget om mig och kollade förvirrat på Aliya. Just det, ja..

"Jessica, this is Aliya. Aliya, this is Jessica." Sa jag och gjorde några små gester. De skakade hand och jag fnissade. Det kanske inte var så passande i en sådan situation men sån är jag..

"We should get back to the hotel." Sa Jessica och kollade på mig.

"Yes of course, Aliya is coming with us." Svarade jag. Jag frågade inte om hon fick följa med, för det ska hon. Inte en chans att jag lämnar henne.

"Okay, let's go girls." Sa hon och log mot mig och Aliya.

Vi började gå mot en svart bil lite längre bort. Vi satte oss och bilen började rulla. Jag kom och tänka på Louis, gud vad jag har saknat honom. Hans kyssar, ögon, hår, ja hela honom.

Vad tycks? Snälla kommentera nu! Ledsen att uppdatering fortfarande inte är så bra.. Ska försöka bli bättre :)

Hon hoppade upp och höll armarna om min hals. Jag började gå och fortsatte tills jag inte orkade längre. Vi var fria från mannen, men vart skulle vi ta vägen nu?

Louis perspektiv:

Jag vaknade tvärt och satte mig upp i sängen. Jag slängde en hastig blick mot klockan som satt på väggen bredvid tv'n, den visade halv 6. Hade jag bara sovit i en halvtimme? Tv'n var fortfarande på och visade samma film. Jaha, vad ska jag göra nu då? Mobilen pep till och jag tog upp den. Det var ett sms från Harry.

"How are you? Want us to buy food to you to? Or you wanna eat out?" Skrev han.

Mat hade jag inte alls tänkt på, men när jag kände efter var jag faktiskt hungrig.

"What are you going to eat? Could you bring some back to the hotel? I don't really want to go out now" Svarade jag.

"We're buying nandos, you want the usual?" Skickade han tillbaka efter någon minut.

"Yeah thanks" Svarade jag och la sedan mobilen på nattduksbordet.

En dusch kanske får känslan att försvinna? Vilken känsla förresten? Jag visste egentligen inte vad jag kände. Förutom att jag var orolig, rädd, skyldig för det som har hänt, arg och helt borta. Jag är helt lost utan henne.

Harrys perspektiv:

Jag, Niall och Liam var nu påväg till nandos för att köpa mat. Det var svalt ute och jag kände en varm bris mot mitt ansikte. Paris var så vackert. Kärlekens stad. Fast inte för oss precis. Även om inget gått fel för mig och Liam än.

Niall var sitt vanliga glada jag igen. Det verkade som om han och Jessica löst problemet mellan dem. Vilket gjorde oss andra på bättre humör, förutom Louis. April var ju fortfarande borta och Louis hade inte skrattat sen vi checkade in på hotellet.

"Dude, we're here." Sa Niall plötsligt och buttade till mig. Jag hade visst gått förbi det. De skrattade åt mig och jag kunde inte hålla mig för skratt heller. Sen gick vi in på nandos och beställde. Det blev rätt mycket och vi fick flera kassar. Det var lite tungt men sånt är livet!

Aprils perspektiv:

Aliya sov fortfarande med sitt huvud i mitt knä. Hon andades lätt och jag log. Skulle det inte vara roligt att ha en dotter? Eller en son? Ett barn i alla fall. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det förrän nu. Hennes bruna lockar omfamnade det lilla bleka ansiktet perfekt. Det lilla jag sett av mannen påminde inte ett dugg om henne. Hon var inte det minsta lik honom. Undrar hur hennes mamma såg ut, om hon var lika vacker som sin dotter.

Plötsligt hörde jag något. Det lät som en gren som knäcktes, så som det alltid var i filmer. Vi var ju trots allt i en skog, så det förvånade mig inte så mycket egentligen. Men känslan av att någon kan vara här och just nu se oss skrämde mig. Jag ruskade försiktigt om Aliya som blinkade yrvaket. Hon såg frågande på mig.

"What time is it?" Frågade hon och gnuggade sig i ögonen.

"I have no idea, but we should probably get going." Sa jag och hon satte sig upp.

Vi började gå igen. Vi visste inte vilket håll vi skulle åt så vi gissade och gick rakt fram. Nånting måste ju finnas där. Efter att vi hade gått en lång stund vilade vi oss vid en sten. Det var lugnt och stilla inne i skogen. Jag undrar varför vi inte gått längs vägen vi åkt på istället. Då skulle vi ju kunna följa den tillbaka i alla fall. Eller få skjuts av någon kanske? Men gjort är gjort och kommer aldrig igen, som man sa när man va liten. Vi fortsatte sedan gå och efter en kort stund kunde man höra ljudet av bilar. De var inte nära, men tillräckligt nära för att höra dem. Jag försökte höra vilket håll det kom ifrån men det var svårt. Det gick heller inte att se dem. Aliya verkade inte ha lagt märke till det än och gick fortfarande framåt. Men helt plötsligt stannade hon och stod blickstilla. Hon sa inget och jag täntke precis öppna munnen för att fråga vad som hände när hon började gå mot vänster. Jag följde efter utan att säga ett ord. Hade hon också hört bilarna? Eller kände hon bara för att byta håll. Vi hade ju bara gått i samma riktning nästan hela tiden, en riktning. One Direction. Det påminde obehagligt mycket om killarna och Jessica. Som jag hoppades så otroligt mycket på att träffa igen. Och det skulle jag, man kan inte tänka negativt i såna här situationer. Man får inte klia på utslagen när man har vattkoppor, för då blir det värre. Jag försökte alltid att tänka positivt vad som än hände, men det var svårt. Nästan omöjligt.

Efter att vi länge gått i den riktning Aliya börjat gå i kom vi faktiskt fram till en väg. Aliya gjorde ett glädjeskutt och jag skrattade. Nu var det varmt ute och jag hade skinnjackan i handen. Hon hade på sig slitna byxor som var för korta och en t-shirt med en kofta över. Det åkte förbi många bilar men ingen stannade. Vad förväntade vi oss? Vi hade sovit ute och jag såg säkert ut som skit. Vi satte oss ner i skogsbrynet och kollade ut över vägen. Alla körde som galningar förbi oss men snart stannade en bil en liten bit ifrån oss. Jag lyfte ena ögonbrynet och såg en kvinna öppna kliva ur bilen. Hon vinkade åt oss och vi gick långsamt mot henne.

"Where are you going?" Frågade hon och log.

"We.." Började jag. Vart skulle vi egentligen? Skulle vi bara in till Paris? Eller? "We're going to the Eiffeltower."

"Okay, i can drive you there." Sa hon, fortfarande leende.

Vi hoppade in i bilen och hon började köra. Jag och Aliya satt i baksätet båda två. Hon hade sagt att det var ganska långt och att det skulle ta minst en timme dit. Hoppas bara jag inte blir åksjuk.

"So you're her mother?" Frågade hon och kollade på mig i backspegeln.

"No." Svarade jag kort. Vad skulle jag säga?

"My mum is dead." Sa Aliya plötsligt. Jag kollade förvånat på henne.

"How did she die honey?" Frågade kvinnan.

"Dad shot her." Svarade hon lugnt. Som om det inte var någonting. Jag fick skuldkänslor. Varför vet jag inte, jag bara fick det.

"I'm so sorry." Sa kvinnan som också var förvånad. Hon rynkade pannan och trummade nervöst på ratten.

Det här skulle bli en lång resa.

Jessica hade gått tillbaka till sitt rum och jag slängde mig på sängen. Jag grep tag i fjärrkontrollen och sappade mellan kanalerna. Inget intressant men jag fastnade vid en film. Det var en kärleksfilm där allting var så perfekt. Såna relationer fanns väl inte på riktigt? Kunde allt vara perfekt? Finns det inte alltid ett litet fel? Jag orkade inte med mer och bytte till något annat. En skräckfilm, mycket bättre. Jag slöt ögonen och insåg först då hur trött jag var. Varför vet jag inte eftersom klockan var max 5. Men det dröjde inte länge förens jag sov. Förlorad i mina drömmar om April och vårat perfekta liv. Precis som det var i filmer, sånt som inte existerade i verkligheten. Så ville jag ha det, förevigt med henne.

Bild 1: Jessica. Bild 2: Niall, fast det vet ni nog redan :)

Jessicas perspektiv:

Jag satt på min säng och kollade på någon fånig, romantisk komedi när handtaget långsamt trycktes ner. Vem var det? Snälla säg att det inte är Niall. Jag klarar inte av att träffa honom just nu. Han kommer tro att jag inte tycker om honom, varför svarade jag inte när han sagt att han gillade mig? AAH! Dörren öppnades lika långsamt som handtaget tryckts ner men snart klev det in en någon i rummet. Hans blick var ledsen, hela hans ansiktsuttryck var ledsamt. Det blonda håret var spretade åt olika håll, av vinden förmodligen. Även fast jag inte ville kunda jag inte slita blicken från hans perfekta utseende. Men han kollade inte ens åt mitt håll. Han gick tyst och satte sig på soffan han sover på. Just det, sängen. Vart är den där extrasängen? Jag satt fortfarande med blicken på honom, varför stirrar jag så? Han sneglade mot mig.

"I'm sorry." Sa han plötsligt, utan att möta mina ögon.

"No, i'm sorry Niall." Svarade jag, lättad över att jag slapp börja konversationen.

"Why? You did nothing wrong. I got mad, and i'm an idiot." Jag ville bara gå fram och krama om honom när han sa sådär. Han är ingen idiot, han är bara den svartsjuka typen. Vilket faktiskt var en aning gulligt.

"You're not an idiot. You got mad, yes, but so? I don't care, and i'm sorry i didn't answer you. I freaked out when you said you liked me because.. I like you too." För första gången han kommit in genom dörren såg han mig rakt i ögonen. Han kollade så djupt att det kändes som han såg in i min själ, och letade efter bevis på att det jag sagt var sant.

"Really?" Frågade han efter en stund. Han höjde ögonbrynen och fick ett förvånat ansiktsuttryck.

"Yes, i like you Niall." Svarade jag. Han såg fortfarande in i mina ögon och sa ingenting. Vi satt tysta och det ryckte till i hans mungipa. Jag log försiktigt och han gjorde detsamma. Ja, jag gillade honom verkligen.

Aprils perspektiv:

Bilen bromsade hastigt och jag och flickan ramlade. Då insåg jag att jag fortfarande inte visste hennes namn.

"What's your name?" Frågade jag. Hon kollade upp på mig.

"Aliya." Svarade hon och satte sig upp. Jag nickade.

Plötsligt slets dörren upp och där stod mannen. Han var arg, eller snarare förbannad.

"I'll be back in a few minutes, and you better be here." Sa han och smällde igen dörren igen. Jag såg på Aliya, var det här våran chans? Hon tog min hand.

"Come." Sa hon och kröp mot bildörren. Jag följde efter och hon tryckte ner handtaget. Det var inte låst. Hon gick långsamt ur bilen, kollade från vänster till höger och försäkrade sig om att mannen var borta. Jag gick efter henne och vi smög mot skogen några meter bort. Hon vände sig om och såg på mig och jag tog tag i hennes lilla hand och fortsatte framåt. Väl inne i skogen började vi jogga lite lätt, men hon hade korta ben och blev snabbt trött. Efter några minuter satte hon sig ner på en stubbe och pustade ut.

"Thank you." Sa hon, fortfarande anfådd.

"It's nothing to thank me for." Svarade jag och satte mig på huk bredvid henne. "How are you?"

"I'm okay, just tired." Sa hon och kollade på mig.

"Come here." Sa jag och ställde mig upp, jag vände mig om och sa åt henne att hoppa upp på min rygg. "I'll carry you."

Hon hoppade upp och höll armarna om min hals. Jag började gå och fortsatte tills jag inte orkade längre. Vi var fria från mannen, men vart skulle vi ta vägen nu?

"She alive." Viskade jag tyst.

"I know." Viskade han tillbaka. Även om vi båda visste att chansen att hon levde var minimal.

Aprils perspektiv:

Inne i bilen satt en liten flicka på kanske max fyra år. Hon hade gråtit nyss. Vad fan var det för människa? Har ett gråtande barn i bilen? Jag drog upp handen för munnen samtidigt som jag fick en knuff i ryggen och stöp framlänges. Jag hamnade på mage framför flickan. Hennes blick flackade. Hon såg skräckslaget på mig och sedan på mannen. Det kunde väl inte vara hennes pappa? Mannen smällde igen dörren. Det var en skåpbil och jag och flickan satt nu där bak medan mannen körde. Flickan satt ihop krupen med huvudet gömd i knäna. Jag granskade henne. Hon var smal, väldigt smal och hade brunt lockigt hår. Hon var definitivt rädd för mannen och hade antagligen lärt sig att inte säga emot eller skrika. Hon kollade försiktigt fram genom lockarna och mötte mig med blicken. Hon hade klara blå ögon som påminde om Jessicas. De var blanka och rädda. Jag försökte le mot henne men det gjorde så ont att se henne sådär.

"Who are you?" Frågade hon tyst och lyfte huvudet från knäna.

"I'm April." Svarade jag. Min röst var svag.

"What are you doing here?" Sa hon förvirrat. Lika tyst som förut.

"I.." Började jag. Varför var jag här? "I'm lost."

"You should run away." Hon mötte mina ögon igen. Hon menade vad hon sa men hur skulle jag kunna fly? Vi sitter inlåsta i en skåbil.

"It's not that easy." Svarade jag och hon kollade bort igen.

"Is that your father?" Frågade jag efter en stund.

Hon nickade långsamt.

"Is he hurting you?" Hon kollade på mig, nästan bedjande.

"A little." Viskade hon, det var knappt att jag hörde henne.

Jag hade inget svar. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga. Hennes pappa skadar henne och har henne inlåst i en skåpbil. Sjuka jävel.

"Can you make it stop?" Frågade hon plötsligt. Hon kollade inte på mig utan stirrade tomt framför sig.

"No, i can't." Svarade jag sorgset och hon sänkte blicken, mot golvet.

"We can escape together." Sa hon och såg fortfarande inte på mig. "I don't wanna die like this."

Hennes ord förvånade mig. Hon verkade väldigt smart för sin ålder.

"I doesn't work that way." Sa jag.

"How does it work then?" Hon såg försikigt på mig.

"I don't know, it's all shit." Jag mötte hennes ögon. En tår rann sakta ner för hennes kind. Hon kröp närmare mig och satte sig tätt intill.

"I'm cold." Sa hon tyst och lutade sitt huvud mot mig. Jag la min arm om henne och försökte värma hennes frusna kropp. Plötsligt fick jag en gnutta hopp. Vi kanske kunde komma härifrån, men hur?

Nialls perspektiv:

Vart fan är jag? Varför gick jag så långt? Vart ska jag ta vägen? Tankarna dunkade i huvudet. Det var som en arg bisvärm flög runt där inne. Jag blir så jävla förbannad för ingenting. För det var väl inget? Men Jessica lär väl hata mig nu. Eller åtminstone ogilla mig? Hon verkade ju inte tycka om mig eftersom hon inte sa något.

"Niall!" Någon avbröt mina tankar. Jag vände mig om och möttes av en förvåning. Paul stod några meter bort och började gå mot mig. Jag kanske inte hade gått så långt ändå..

"What the hell are you doing here?" Sa han när han kommit fram till mig.

"I don't know, i'm just mad." Svarade jag och kollade bort.

"Come with me to the hotel." Sa han och nickade mot en bil lite längre bort. Jag följde honom till bilen och vi åkte hemåt. Vad ska jag göra? Jag vill inte träffa någon just nu. Jag vill egentligen bara vara ensam.

Louis perspektiv:

Jessica hade gått tillbaka till sitt rum och jag slängde mig på sängen. Jag grep tag i fjärrkontrollen och sappade mellan kanalerna. Inget intressant men jag fastnade vid en film. Det var en kärleksfilm där allting var så perfekt. Såna relationer fanns väl inte på riktigt? Kunde allt vara perfekt? Finns det inte alltid ett litet fel? Jag orkade inte med mer och bytte till något annat. En skräckfilm, mycket bättre. Jag slöt ögonen och insåg först då hur trött jag var. Varför vet jag inte eftersom klockan var max 5. Men det dröjde inte länge förens jag sov. Förlorad i mina drömmar om April och vårat perfekta liv. Precis som det var i filmer, sånt som inte existerade i verkligheten. Så ville jag ha det, förevigt med henne.

"What if we won't find her?" Viskade han lågt. Som om någon lyssnade, som absolut inte fick höra.

"We will, don't think about it more now." Sa jag och reste mig upp. Jag gick ut till rummet med sängarna igen och Zayn hade inte rört sig en millimeter. Jag satte mig på min säng och slöt ögonen. När skulle den här mardrömmen ta slut?

Zayns perspektiv:

Jag låg på min säng med kudden över ansiktet, som jag alltid gjorde när jag kände såhär. Jag antog att Niall var förbannad på mig nu och Jessica ville säkert inte veta av mig heller. Jag måste hålla tillbaka mina känslor för henne. Det är redan fel nog. Men det var så svårt. Jag såg hennes kristallblåa ögon framför mig. Hennes varma leende log mot mig och hon tog min hand. Då förstod jag att jag hade somnat och vaknade med ett ryck. Jag hörde röster från badrummet och kikade försiktigt fram från kudden. Liam satt bredvid Harry som hade huvudet lutat mot knäna på golvet.

"Don't worry. As soon as we find April and Niall gets back, we'll solve this." Sa Liam.

Harrys läppar rörde på sig men jag hörde inga ord. Hans ögon var blanka.

"We will, don't think about it more now." Sa Liam och reste sig upp. Jag gömde huvudet under kudden igen och hörde hur han satte sig på sin säng. Jag ville berätta för någon men hade ingen att prata med. Även om Liam skulle lyssna vet jag inte vad han skulle tycka. Han skulle säga vad som var bäst att göra. Jag vet vad jag borde göra. Jag borde förtränga mina känslor och fokusera på att vara vänner. Varför kunde jag inte sluta tänka på henne?

Jessicas perspektiv:

Mobilen plingade till igen. Det stod Jack på displayen. Jag öppnade sms'et och läste.

"Good, so what are you doing?"

"Nothing, you?" Svarade jag kort. Även om jag inte hade lust att prata med någon.

"Me neither, wanna grab a cup of coffee?" Han svarade snabbt.

"Could be a bit hard as i'm in Paris for the moment"

"Oh, i see. Having fun?" Skrev han. Jo visst, jätteroligt. Men jag ville inte dela med mig av något till någon jag knappt kände.

"Yeah" Skrev jag bara. Kort och gott.

"Enjoy it :)" Jag fnös. Vad kan man njuta av när allting är fel?

Jag orkade inte svara på Jacks sms och gick in på twitter istället. Jag hade inte varit inne där på evigheter och blev överraskad av min höjning av följare. Jag hade gått upp säkert tusen och mina mentions var bokstavligen bombad. Jag läste igenom några och såg att många, i princip alla, var directioners. Det är ju klart, de måste ha sett mig på flygplatsen eller så. Och på flyget, just det. Jag och Niall hade ju twittrat då. Minnena kom som ett slag i magen. Luften for ur mig när jag tänkte på honom. På flyget, när vi skrattat och busat med de andra. Kunde han inte bara komma tillbaka?

Jag gick in på trenderna och såg något jag absolut inte velat se. "#RIPApril" var toptrenden. Jag tryckte in på den och läste igenom några tweets. April var taggad i nästan alla. Även Louis och killarna var taggade. Till och med jag. Men bara i några få. Jag klarade inte av mer och började storgråta. Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Men jag slutade tvärt att gråta och tryckte in på Louis profil. Han hade inte twittrat något. Men han kunde ha sett det. Utan att tänka reste jag mig upp från sängen och rusade ut från rummet. Mot Louis rum. Jag knackade hårt på dörren och efter en kort stund öppnade han den. Han ögon var röda och blanka. Han hade antagligen sett trenden. Vilket fick mig att kasta mig runt hans hals och kramade om honom hårt. Han blev förvånad men kramade mig tillbaka. Jag började än en gång gråta och kände några tårar droppa från hans kind ner på min axel.

"She alive." Viskade jag tyst.

"I know." Viskade han tillbaka. Även om vi båda visste att chansen att hon levde var minimal.

Förresten, gissa vem som ska till Stockholm på onsdag! Jo, jag! Och jag hoppas enormt mycket att jag får se killarna! :)

Vi kom tillbaka till hotellet och det första jag gjorde var att stänga in mig på mitt rum och kasta mig på sängen. Vilken jävla drama de skulle skapa. Har vi det inte tufft nog? Även om Zayn inte menade det på det sättet vet han att Niall VÄLDIGT lätt blir avundsjuk. När April kommit in i bilen hade hon sett helt förstörd ut, vad hade Niall sagt? Tillräckligt för henne att brista ut i tårar i alla fall, de forsade bokstavligen ner för hennes kinder. Jag står inte ut med allt det här! Jag suckade tungt för mig själv och sträckte mig efter mobilen. Typ bara miljoner nya mentions och så men, annars inget speciellt. Jag orkade inte läsa dem och klickade bara in mig på 'trends'. Vilka var top trenderna idag? Några om fotboll, lite om annat skit men det var en som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Eller stannade det helt och hållet? Jag tryckte in på trenden som hette '#RIPApril'. Det kunde väl inte vara..? Jag läste igenom tweetsen om det och såg att både hon och jag var taggade i flera av dem. I stort sett varenda en. Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna och lät dem forsa ner för mina kinder. Det kunde inte vara sant. April kunde inte vara död. Det får inte vara sant, min April..

Jessicas perspektiv:

Jag låste upp dörren till mitt och Nialls hotellrum och gick in. Det var tyst, men på ett skönt sätt. Jag orkade inte med någonting nu så jag slängde mig bara på sänge och drog upp mobilen ur fickan. Jag hade inte ens rört den sedan vi satt på flyget, vilket var ganska ovanligt för att vara jag. Dessutom var den avstängd och det tog evigheter att starta den. Typiskt. Jag passade på att blunda snabbt och tänkte igen allt. Varför hände det? Hur kunde allt bara gå så fel? April var borta, spårlöstförsvunnen. Ingen visste vart hon var och självklart var alla deppiga på grund av det. Vem vet vart hon kunde vara? Även om jag inte vill tänka på det sättet, kan det värsta ha hänt. Hon kan vara borta, för alltid. Hon kan vara död.

Sen har vi ju Zayn och Niall incidenten. Zayn la sin arm om mig och Niall blev förbannad. Han rusade bara ut från subway och sedan skrek han på mig mitt på gatan. Bland alla folk, och flera stycken var fans. Sen sa han att han tyckte om mig. Jag fick självklart panik och svarade inte. Överhuvudtaget. Jag bara stod där, medan Niall försvann in i folkmassan.

Mitt i mina tankar blev jag avbruten av att mobilen vibrerade till. Jag knappade in pinkoden och väntade på att den skulle ladda klart. När den gjort det ploppade det upp ett missat samtal och två sms. Jag kollade vem som hade ringt men kände inte igen numret. Jag tryckte upp sms'en och det var ett från mamma och ett från ett okänt nummer. Nyfiket öppnade jag sms'et från numret jag inte kände igen och läste det i mitt huvud.

Hey! It's Josh, April gave me your number but i forgot to text you. Btw, do you remeber me?

Stod det. Josh? Med de chokladbruna ögonen jag nästan drunkat i? Nej, inte nu. Varför? Men jag ville inte vara oförskämd så jag skickade iväg ett svar. Inget långt utan bara ett "Hi, yeah i remeber you :)" Jag ville inte att han skulle svara, jag var rädd för att möta hans ögon igen. Men antagligen var han väl tillbaka i New York nu.

Aprils perspektiv:

Skuggan stod rakt framför mig och jag kunde nu urskilja personens ansikte. Jag kisade mot vem det nu var. Personen bara stod där, tyst. Efter knappt en minut kunde jag se ansiktet tydligare. Det var en man, med ett brett flin på läpparna. Han stod så nära att jag kunde känna hans andedräkt. Han stank av alkohol och cigaretter. Jag kände nästan för att spy och tankarna flög runt i huvudet. Ska jag springa? Vad vill han? Hjälp! Plötsligt började han skratta lågt. Sedan lite högre. Jag blev rädd. Han märkte det. Långsamt höjde han en hand mot mig. Jag var som förstenad. Fötterna satt fast i marken och armarna hängde livlöst vid min sida. Jag kunde knappt andas. Han greppade tag om min vänstra arm och drog mig mot bilen han suttit i. Skräckslaget skrek jag rakt ut. Även om ingen skulle höra.

Liams perspektiv:

Zayn var förkrossad. Han menade absolut inte på det sättet när han la armen om Jess. Han visste att Niall lätt blev avundsjuk, men tänkte sig väl inte för. Dessutom är det inte så att Niall och Jessica dejtar. De har vart på en dejt, det var allt. Även om han verkligen tyckte om henne betydde inte det att hon var hans. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi åkte till Paris och allting gick fel. Precis allting. April är borta, Niall har inte heller kommit hem än, Louis är förkrossad, Zayn känner sig skyldig för att Niall inte är här, Niall är antagligen förbannad eller skitdeppig, Jessicas bästa vän är borta och så skrek Niall på henne mitt på gatan. Det var mig och Harry som det inte hänt något för än. Men det kommer väl.

Jag vände blicken mot Zayns säng. Han låg med en kudde för ansiktet och jag hörde lätta snyftningar. Men de kom inte från honom. De kom från andra hållet, mot badrummet. Jag knackade försiktigt på dörren och snyftningarna tystnade.
"What?" Sa Harry, med gråten i halsen.

"Can i come in?" Frågade jag.

"Sure." Sa han och vred om låset. Jag tryckte ner handtaget och gick in. Han satt på golvet med huvudet i knäna. Jag sjönk ner bredvid honom.

"What's wrong?" Frågade jag och la en hand på hans axel. Han kollade upp på mig med tårar i ögonen.

"It's everything." Sa han och såg in i mina ögon. "Nothing's right."

"I know. But it'll get better, don't worry." Jag försökte le, men lyckades inte. Han hade så rätt. Inget var rätt.

"Nothing has happened to us yet, what if something goes wrong for us too?" Han såg faktiskt rädd ut. Som om det vore någon förbannelse som ännu inte gett sig på oss.

"Don't worry. As soon as we find April and Niall gets back, we'll solve this." Sa jag. Hans ögon var blanka. Även om de såg så ledsna ut såg jag en liten gnutta hopp i dem.

"What if we won't find her?" Viskade han lågt. Som om någon lyssnade, som absolut inte fick höra.

"We will, don't think about it more now." Sa jag och reste mig upp. Jag gick ut till rummet med sängarna igen och Zayn hade inte rört sig en millimeter. Jag satte mig på min säng och slöt ögonen. När skulle den här mardrömmen ta slut?

Zayns perspektiv:

Vi satt inne på subway och åt. Det hade kommit fram massvis av fans och bett om autografer och foton. Jessica blev alltid tyst när de kom och ingen av oss hade egentligen lust just nu. Vi hade inte hört någonting från April än och stämningen var väldigt orolig. Jag satt bredvid Jessica och Harry. Mittemot oss satt Niall, Liam och Louis. Jessica såg väldigt nere ut så utan att tänka la jag armen om henne. Hon stelnade till och det såg ut som om hon skvatt till. Bordet gungade till och plötsligt rusade Niall därifrån. Jag drog snabbt bort armen. Jag menade ju inte så. Ingen sa något och tystaden blev pinsam.

Nialls perspektiv:

Jag reste mig så snabbt att bordet vinglade till, men jag brydde mig inte utan skyndade mig ut. Avundsjukan blossade upp inom mig och jag ville bara skrika. Jag kände hur mina nävar knöts. Zayn vet att jag gillar Jessica. Varför gjorde han såhär? Han kan knappast tycka om henne fortfarande. Det var ju flera år sedan hon gett honom sin tröja och han plötsligt var helt förälskad. Han vet inte ens vad kärlek är. Jag bara gick, bort från de andra. Jag hörde mitt namn ropas men struntade fullständigt i det. Vem det än var borde hålla sig borta just nu. Om den inte vill bli nerslagen förstås, då kan de gärna komma fram. Jag var inte en som slogs ofta, men nu var jag så himla arg. Och Jessica? Brydde hon sig ens? Tycker hon om mig eller inte? Aargh! Tankarna flög runt i mitt huvud. Det bankade, som om något där inne ville ut. Jag hörde en röst bakom mig.

"Niall, wait!" Ropade hon.

"WHAT!?" Utbrast jag och vände mig om. Mötte henne med blicken, som jag antog var arg och tom nu. Jag orkade inte ens försöka se vem det var. Det enda jag kollade på var ögonen, inget annat. Men det var något med de kristallblåa ögonen jag kände igen.

"I'm sorry." Mumlade hon. Rösten, den kände jag också igen men jag kunde inte fokusera. Allt jag såg var två blåa ögon.

"Huh?" Sa jag kort och vände mig om igen, bort från henne. Jag började gå men kände hur någon grep tag i min hand. Hon var varm, men ändå kall på något sätt.

"Stop Niall, it wasn't meant to be like that." Sa hon och jag vände mig mot henne. Jag såg hennes ansiktsdrag tydligare nu och kände igen henne på stört. Jessica.

"What was it then?" Frågade jag irriterat. Vad fan kan det ha varit?

"He noticed i was a bit sad and put his arm around me, does it even matter?" Förklarade hon, också en aning irriterat.

"If it matters? Do i mean anything to you?" Jag skrek nästan nu och märkte att folk stannat och tittade på oss.

"Of course you do, it's just, Zayn is my friend." Sa hon och kollade ner i marken. Även om jag inte ville vara arg på Jessica kunde jag inte hålla tillbaka min ilska.

"Well it seems like you like him as more than just a friend." Sa jag, kanske lite för högt.

"What is wrong with you!?" Utbrast hon och kollade upp igen. Hennes blick ord var arga men hennes ögon var lika snälla och välkomnande som de varit första gången vi sågs.

"I like you okay? Is it so hard to see?" Jag var rent ut sagt förbannad nu.

Hon öppnade munnen för att säga något men ångrade sig och stängde den igen. Hon förblev tyst och det kändes som ett slag mot magen. Luften for ur mig och jag fick inte ur mig ett ljud till. Kände hon inte likadant? Jag vände mig om tvärt och började gå i rasande fart. Jag kände mig nästan besviken och bortglömd när hon inte följde efter. Hon ropade inte ens efter mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen nu. Jag ville inte gå till hotellet där jag skulle träffa dem men jag ville ju inte precis bli vilse i Paris..

Ett lite kort men ändå dramatiskt kapitel! Haha, vad tycks? Och tack för tre kommentarer på senaste kapitlet! Att få se att jag fått kommentarer gör seriöst mina dagar! :')